Beskrivning
Kyrkan Santo Stefano är en gammal pieve på kullen Marinasco, i norra La Spezia, med en terrassplats med utsikt över staden och viken. Det är en av de fem gamla pievi som ligger vid La Spezias vik, och den bevarar stenar från en ännu äldre byggnad.
Det är också en kyrka som är vänd åt andra hållet. I slutet av 1700-talet var kullens mark så instabil att man, för att rädda den, rev fasaden, byggde absiden på dess plats och förvandlade den gamla absiden till ingång.
Dess område sträckte sig långt: Marinascos distrikt nådde Cinque Terre, med Riomaggiore och Manarola, och kanske även Portovenere. Den första säkra uppgiften är från 950, med en ärkepräst från Marinascos namnteckning.
En annan uppgift, från 1094, nämner ärkeprästen Azone, som undertecknade en donation till klostret San Venerio del Tino. Den talar om gods som gick i arv «enligt langobardernas lag»: ett tecken på att den lagen fortfarande levde kvar under frankerriket.
Dagens kyrka, i gotisk-cisterciensiska former, är från 1200-talet eller strax därefter. Utsidan är av kvadratiska block av sandsten från de närliggande kullarna, medan de blåaktiga kalkstenarna från den första byggnaden kommer från Monte Parodi.
Den har tre skepp som delas av pilastrar som omsluter fyra kolonner av sandsten, med romanska bågar dolda under den senbarocka dekorationen från 1780. I mittdörren, i den gamla absiden, syns fortfarande romanska lämningar.
En sidodörr har på överstycket ett litet huvud och konturerna av ett lamm, ett lejon och ännu ett djur som är svårt att identifiera. Till höger är ett kapitäl inmurat, urholkat som ett vigvattenkar. Sidoportalen har bronsdörrar av Pietro Ravecca med Sankt Stefans martyrium.
För att hålla kyrkan uppe byggdes den stora muren som gav upphov till platsen, idag en terrass med utsikt över staden och viken. I solnedgångens ljus, och sedan på kvällen, tänds ljusen därovanifrån.
Klocktornet, från 1780, tjänade också till att stötta byggnaden. Med sina livliga färger blev det en orienteringspunkt för sjöfarare i viken, som använde det för att kontrollera sina kompasser.
Missa inte
• Marmormadonnan, som tillskrivs Nino Pisanos skola.
• Dopfunten från 1463.
• Det färgglada klocktornet.
• Platsen med utsikt över viken.
Visste du att…?
• Madonnastatyn är en meter hög: Barnet håller en liten fågel i handen.
• Namnet Marinasco har enligt historikern Ubaldo Formentini inget med havet att göra: det kommer kanske från ett ortnamn i Gallien.
Det är också en kyrka som är vänd åt andra hållet. I slutet av 1700-talet var kullens mark så instabil att man, för att rädda den, rev fasaden, byggde absiden på dess plats och förvandlade den gamla absiden till ingång.
Dess område sträckte sig långt: Marinascos distrikt nådde Cinque Terre, med Riomaggiore och Manarola, och kanske även Portovenere. Den första säkra uppgiften är från 950, med en ärkepräst från Marinascos namnteckning.
En annan uppgift, från 1094, nämner ärkeprästen Azone, som undertecknade en donation till klostret San Venerio del Tino. Den talar om gods som gick i arv «enligt langobardernas lag»: ett tecken på att den lagen fortfarande levde kvar under frankerriket.
Dagens kyrka, i gotisk-cisterciensiska former, är från 1200-talet eller strax därefter. Utsidan är av kvadratiska block av sandsten från de närliggande kullarna, medan de blåaktiga kalkstenarna från den första byggnaden kommer från Monte Parodi.
Den har tre skepp som delas av pilastrar som omsluter fyra kolonner av sandsten, med romanska bågar dolda under den senbarocka dekorationen från 1780. I mittdörren, i den gamla absiden, syns fortfarande romanska lämningar.
En sidodörr har på överstycket ett litet huvud och konturerna av ett lamm, ett lejon och ännu ett djur som är svårt att identifiera. Till höger är ett kapitäl inmurat, urholkat som ett vigvattenkar. Sidoportalen har bronsdörrar av Pietro Ravecca med Sankt Stefans martyrium.
För att hålla kyrkan uppe byggdes den stora muren som gav upphov till platsen, idag en terrass med utsikt över staden och viken. I solnedgångens ljus, och sedan på kvällen, tänds ljusen därovanifrån.
Klocktornet, från 1780, tjänade också till att stötta byggnaden. Med sina livliga färger blev det en orienteringspunkt för sjöfarare i viken, som använde det för att kontrollera sina kompasser.
Missa inte
• Marmormadonnan, som tillskrivs Nino Pisanos skola.
• Dopfunten från 1463.
• Det färgglada klocktornet.
• Platsen med utsikt över viken.
Visste du att…?
• Madonnastatyn är en meter hög: Barnet håller en liten fågel i handen.
• Namnet Marinasco har enligt historikern Ubaldo Formentini inget med havet att göra: det kommer kanske från ett ortnamn i Gallien.