Beskrivning
Museet "Ameedeo Lia", förvärvades 1995 och öppnades 1996, ligger i det gamla klostret av minimiterna av St. Francis från Paola, som bosatte sig i staden La Spezia cirka 1620. Byggnaden av klostret och successivtKyrkan började 1616, det datum då landet beviljades munkarna av samhället i La Spezia.
Byggnaden är i en strategiskt viktig position, vid den punkt där vägen förbinder viken med Genoa -utgångar från den muromgärdade staden.Som tydligt kan ses på de gamla kartorna och som namnen på de omgivande vägarna fortfarande indikerar (via Dei Molini, Mill Road och Vicolo Dello Stagno, Pond Alley) var området särskilt rikt på vatten.
1798, efter Jacobin -undertryckningarna, förlorade klostret sin ursprungliga funktion och blev först militär och sedan ett medborgarhus.
Dessa olika funktioner ledde till djupa förändringar i den fysiska layouten, som var särskilt markerade på 1820 -talet.Under denna period revs klocktornet, taket förvarades, ett golv tillsatt under kyrkans valv och en serie pilaster byggda inuti kyrkan för att dela upp den ursprungliga volymen horisontellt och skapa utrymmen som skulle tjäna som sjukhusavdelningar.
Planerna som dateras till andra hälften av 1800-talet indikerar nya strukturella förändringar såsom förlängningen av framsidan av komplexet längre ut på gatan och anpassade den till de antika klosterväggarna (1869-1879).Denna förlängning revs under återanpassningen av byggnaden som ett museum.De sista modifieringarna på sjukhuset på denna plats gjordes 1896-1898;Den överfördes sedan till San Cipriano -området.
Byggnaden övergavs från 1914 och framåt och läses därefter som en kaserner och bostad.Slutligen, strax efter kriget, ändrades dess funktion igen;Den här gången blev det pretura (magistraternas domstol), därmed kommunala kontor.
Efter Amedeo Lias donation av hans samling till stadsdelen La Spezia valdes byggnaden som platsen för det framtida museet.Innan man fortsatte till återhämtning och omstrukturering av byggnadskomplexet (1990) genomfördes grundlig stratigrafiska och kartografiska undersökningar för att rekonstruera de olika historiska byggfaserna i all deras komplexitet.I restaureringen var verksamheten för rivning och integration begränsad till det oundgängliga, för att betona byggnadens inre egenskaper och tillåta dess ursprungliga historiska identitet att dyka upp, samtidigt som den passar för sin nya funktion av museet.
Samlingen innehåller cirka 1000 verk av alla slag, klassisk, sen antik, medeltida, fram till 1700 -talet.Det finns målningar, miniatyrer, brons, koppar, elfenben och trästatyer, glas, tennglasad keramik och konstföremål som dokumenterar smaken och kulturen för italiensk och europeisk konst.
De så kallade "primitiven" är en särskilt värdefull del av samlingen, med över 70 paneler av Pietro Lorenzetti, Bernardo Daddi, Lippo Memmi, Lippo di Benivieni, Lorenzo di Bicci, Barnaba da Modena, Paolo di di di di di di Di di di di di di di Di di di DiGiovanni Fei, Sassetta, as well as many tempera works and canvases by artists such as Vincenzo Foppa, Antonio Vivarini, Bergognone, a probable early Raphael, Pontormo, Titian, Tintoretto, Sebastiano del Piombo, Giovanni Cariani, Gentile and Giovanni Bellini, Bernardo Bellotto, Canaletto.
Byggnaden är i en strategiskt viktig position, vid den punkt där vägen förbinder viken med Genoa -utgångar från den muromgärdade staden.Som tydligt kan ses på de gamla kartorna och som namnen på de omgivande vägarna fortfarande indikerar (via Dei Molini, Mill Road och Vicolo Dello Stagno, Pond Alley) var området särskilt rikt på vatten.
1798, efter Jacobin -undertryckningarna, förlorade klostret sin ursprungliga funktion och blev först militär och sedan ett medborgarhus.
Dessa olika funktioner ledde till djupa förändringar i den fysiska layouten, som var särskilt markerade på 1820 -talet.Under denna period revs klocktornet, taket förvarades, ett golv tillsatt under kyrkans valv och en serie pilaster byggda inuti kyrkan för att dela upp den ursprungliga volymen horisontellt och skapa utrymmen som skulle tjäna som sjukhusavdelningar.
Planerna som dateras till andra hälften av 1800-talet indikerar nya strukturella förändringar såsom förlängningen av framsidan av komplexet längre ut på gatan och anpassade den till de antika klosterväggarna (1869-1879).Denna förlängning revs under återanpassningen av byggnaden som ett museum.De sista modifieringarna på sjukhuset på denna plats gjordes 1896-1898;Den överfördes sedan till San Cipriano -området.
Byggnaden övergavs från 1914 och framåt och läses därefter som en kaserner och bostad.Slutligen, strax efter kriget, ändrades dess funktion igen;Den här gången blev det pretura (magistraternas domstol), därmed kommunala kontor.
Efter Amedeo Lias donation av hans samling till stadsdelen La Spezia valdes byggnaden som platsen för det framtida museet.Innan man fortsatte till återhämtning och omstrukturering av byggnadskomplexet (1990) genomfördes grundlig stratigrafiska och kartografiska undersökningar för att rekonstruera de olika historiska byggfaserna i all deras komplexitet.I restaureringen var verksamheten för rivning och integration begränsad till det oundgängliga, för att betona byggnadens inre egenskaper och tillåta dess ursprungliga historiska identitet att dyka upp, samtidigt som den passar för sin nya funktion av museet.
Samlingen innehåller cirka 1000 verk av alla slag, klassisk, sen antik, medeltida, fram till 1700 -talet.Det finns målningar, miniatyrer, brons, koppar, elfenben och trästatyer, glas, tennglasad keramik och konstföremål som dokumenterar smaken och kulturen för italiensk och europeisk konst.
De så kallade "primitiven" är en särskilt värdefull del av samlingen, med över 70 paneler av Pietro Lorenzetti, Bernardo Daddi, Lippo Memmi, Lippo di Benivieni, Lorenzo di Bicci, Barnaba da Modena, Paolo di di di di di di Di di di di di di di Di di di DiGiovanni Fei, Sassetta, as well as many tempera works and canvases by artists such as Vincenzo Foppa, Antonio Vivarini, Bergognone, a probable early Raphael, Pontormo, Titian, Tintoretto, Sebastiano del Piombo, Giovanni Cariani, Gentile and Giovanni Bellini, Bernardo Bellotto, Canaletto.